Den svenska ekonomin går tillräckligt bra för att nå det uppsatta inflationsmålet. Det hävdar Riksbanken och håller fast vid sin prognos om en räntehöjning till årsskiftet. Samtidigt tas ett politiskt beslut att ålägga svenska banker med en bankskatt. Istället för att höja räntor och beskatta banker behöver Sverige ha en plan för hur en kommande recession ska mötas med finanspolitiska stimulanser. Penningpolitiken börjar nämligen få slut på ammunition och de ”automatiska stabilisatorerna” är alltför små.
Centralbankerna kommer tids nog behöva se sanningen i vitögat. Expansiv penningpolitik räcker inte för att få fart på global tillväxt och för att nå uppsatta inflationsmål. Minusräntor och obligationsköp till trots visar ekonomiska data på fortsatt svag tillväxt i Eurozonen, och så även globalt. Att ECB under förra veckan annonserade ytterligare stimulanser understryker att räntevapnet inte biter. Ytterligare kvantitativa lättnader är att vänta, men snart har man nått vägs ände vad gäller penningpolitiska stimulanser.
I Sverige anses Riksbanken av många hamnat snett i sin prognos över inflation och konjunkturutveckling. När man kommunicerar att man står fast vid en räntehöjning mot slutet av året går det stick i stäv mot den bedömning som andra centralbanker gör av det ekonomiska läget. Samtidigt gör Sverige från politiskt håll vad jag anser vara en rejäl blunder. Man ålägger bankerna med en skatt för att finansiera försvarsanslag. Det kunde knappast komma vid en sämre tidpunkt för bankerna, som redan kämpar med låga räntenetton och ökade kostnader för regelefterlevnad. Skatten kommer sannolikt överföras till kundledet och därmed ha en dämpande effekt på ekonomin.
Åtgärden ger en fingervisning om hur dåligt förberedda svenska politiker står inför en kommande recession. Riksbanken har likt ECB tömt sin verktygslåda och när recessionen väl slår till kommer man inte ha mycket att sätta emot. Då behövs istället en plan för finanspolitiska stimulanser. Att hoppas på de så kallade ”automatiska stabilisatorerna” kommer i Sverige visa sig fruktlöst. De är i dagsläget alltför små.
Automatiska stabilisatorer är ett nationalekonomiskt begrepp. Det beskriver hur det offentliga sparandet varierar med konjunkturen, utan att aktiva beslut tas. I lågkonjunktur försvagas sparandet eftersom skatteintäkterna minskar med sjunkande BNP, samtidigt som de arbetslöshetsrelaterade utgifterna ökar och ”stabiliserar” konjunkturen. Automatiska stabilisatorer definieras tekniskt som budgetelasticitet multiplicerat med produktionsgapet i ekonomin. I Sverige uppgår budgetelasticiteten för närvarande till 0,55 – med andra ord när BNP-gapet minskar med en procentenhet, så försämras det finansiella sparandet med 0,55 procent av BNP. Siffran vittnar om att Sverige behöver göra mer än vad som finns i de automatiska stabilisatorerna för att bekämpa en kommande lågkonjunktur.
De automatiska stabilisatorerna kan påverkas via åtgärder. Ett exempel är en plan för infrastrukturinvesteringar som expanderar i tider av kontraktion och vice versa. Men det är inte bara stabilisatorerna som behöver stärkas i Sverige. För att effektivt kunna möta en recession behövs breda finanspolitiska stimulanser. Det visar studier från tidigare recessionsperioder som också bekräftar att denna typ av stimulanser fungerar.
Jag talar inte i partipolitisk färg, men om inte våra politiker säkerställer att vi har en plan för hur vi genom fiskala stimulanser ska möta en kommande lågkonjunktur. Då kommer den svenska ekonomin hamna i ett mycket prekärt läge. Sverige behöver vakna och agera nu, annars riskerar den skuldekonomi vi byggt upp under många år av extremlåga räntor att implodera.
Sweden - Get recession ready!
Sean Hamilton George
Investeringschef – Strukturinvest Fondkommission
*Fotnot: Notera att texten skrevs före arbetslöshetssiffrorna för augusti publicerades (ökade till 7,4%)
